Det är också tungt att läsa hur de vuxna rättfärdigar sina
beslut genom att hitta på fördelar för barnen, exempelvis att Morgan otaliga
gånger får byta skola ”för att börja om”. Han är en kameleont av rang och
hittar oftast snabbt sin plats i klassen, vilket gör det svårt för lärarna att
se om något är fel. Samtidigt bör det var känt för skolledningen varför en elev
börjar på skolan, om hen har några bakomliggande problem och om det är något
särskilt dess lärare bör hålla ögonen på. Att byta familj, skola och geografisk
plats tillåter en kanske att börja om, men precis som när vuxna tar sig an nya
saker är detta säkerligen ett enormt orosmoment för barnet. Att börja en ny
skola kan vara nervöst i sig, och har barnet inte utvecklat någon trygghet i
sin nya familj finns ingenstans att dela denna oro. Det är inte konstigt att
det blir slagsmål på skolgården eller stökigt i klassrummet – någonstans måste
nervositeten, frustrationen och oron sippra ut även om eleven gärna vill dölja
den.
Jag funderar mycket på hur skolan, och det sociala ”skyddsnätet”, såg ut i verkligheten under tiden Morgan växte upp. Hur ser det ut idag? Det är en sak att läsa om det i böcker, men antagligen en helt annan ute på skolorna. När vi blir lärare
har vi en plikt att ingripa om vi misstänker att någon far illa. Varför ingrep
inte någon av Morgans lärare? Kanske var han aldrig kvar tillräckligt länge i samma skola för att de skulle kunna se? Eller var det ”skygglappar på” som gällde, och Morgans förmåga
att hitta sin plats en utmärkt täckmantel som lärarna omöjligt kunde se igenom? Jag hoppas att dagens lärare, och vi när vi blir en del av det
systemet, tar uppgiften på allvar att vara en trygg punkt i barnens liv. Jag
tror att om vi som lärare och medmänniskor är ärliga mot, och orkar se, varandra
och även se och möta alla elever som individer, så kan vi nå långt. Svårigheten
ligger väl just i att orka, när problem och trauman som de Morgan har fått
utstå, dyker upp.
Det är ett stort och viktigt uppdrag vi tar oss an som lärare. Förutom de förhållningsregler som står i lagtext och
regelverk kanske lärare behöver ytterligare stöd för att orka stötta och
ingripa? Hur kan det stödet se ut? Vad skulle Du behöva, om du fick spåna fritt
kring en dröm-arbetsplats att vara lärare på?
Referenslista:
Alling, M. (2010). Kriget är slut. Stockholm : Forum, 2010.
Åh, vilka jättebra frågor du ställer som jag tror är bra att bära med sig genom hela våra yrkesverksamma liv: Vad skulle jag behöva för att vara den absolut bästa läraren jag möjligtvis kan vara, och kan jag på något vis själv påverka det?
SvaraRaderaNär det kommer till sådana här frågor, som rör barn som far illa tror jag att det är viktigt att ha kunskap. Läs om barn som far illa, gå på föreläsningar och gör vad du kan så att du kan möta situationen när den uppstår. Anledningen till att folk blundar måste ju vara att det är en obekväm fråga; "tänk om jag trampar någon på tårna", eller "jag kanske har fel, barnet kanske inte alls far illa". Risken är värd att ta -om något verkar galet brukar det också vara så.
I de situationerna vill jag kunna vara den bästa läraren jag någonsin kan vara och, som du säger, orka se. Problemet, smärtan, personen.
Tack för fina tankar.
Att kritisera andras beteende och uppfostran är en väldigt obekväm situation för många, inklusive mig själv. Jag är väl medveten om att jag kommer få jobba hårt för att bli mer bekväm i att ge andra kritik. Jag vill verkligen inte blunda för problemen och kommer inte vara tyst men jag är säker på att jag kommer ha svårt för att ta svåra saker själv. En av anledningarna till att jag funderade både en och två gånger om pedagogik inom förskola eller fritids kanske skulle passa mig bättre eftersom man jobbar i lag på ett tydligare sätt i det rummet. Dock kom jag fram till att det är lärarrollen jag vill ha och att jag inte kommer att stå själv utan att jag får ta hjälp utav lärarlag och rektorer när svåra situationer uppstår.
SvaraRaderaJag kommer vilja jobba i ett tätt samarbete med mina kollegor, både för att stötta och stärka varandra. Ensam är inte stark enligt mig utan jag vill dela min roll med andra. Jag kommer ha störst ansvar över en klass, men inte ensamt och det är en viktigt skillnad. Tänker att det är viktigt att ständigt lyfta orosmoment på arbetsplatsträffar, hellre en gång för mycket än att det blundas för. Mardrömmen är att få reda på att jag haft en elev i skolan och inte noterat att hon/han mått dåligt och att jag kunde gjort något för att hjälpa.
Vi kommer alla i vår kommande yrkesroll träffa dessa elever som lever i svåra hemmiljöer.
SvaraRaderaMånga likt Morgan Alling är duktiga på att dölja detta.
Min drömarbetsplats är fylld av engagerade pedagoger som tillsammans kan lägga pussel och se igenom dessa elevers fasad.
En bra skola med trygga vuxna och en strukturerad verksamhet är nog extra viktig för dessa elever.
Tror inte det kommer vara några problem att orka engagera sig i eleverna som har det tufft, kan nog vara andra arbetsuppgifter som känns mindre viktiga i dessa sammanhang, exempelvis allt pappersarbete, dokumentation.
Det enda jag tror mig behöva i min framtida drömarbetsplats är engagerade positiva och stöttande kollegor då kan man klara det mesta!
Jag tycker, att alla vi som framtidens lärare, borde hitta något sätt att gå i djupet i det som utspelas i våra klassrummen. Det finns inget särskilt sätt som är bevisad att vara bra för att kunna se såna barn, men jag tror att alla kan hitta sitt eget som kommer att funka. Många lärare, tyvärr, går efter kunskapsmålen- speciellt i gymnasium och högre klassen; de kommer,undervisar och lämnar, utan att verkligen lära känna de elever de undervisar.
SvaraRaderaNågot som faller ytterst intressant med inlägget är inte endast varför ingen lärare lyckades upptäcka vad som fanns bakom den fasad som Morgan byggde upp. Frågor ställs om hur Morgans tid i sina olika klasser kan ha sett ut och om lärarna inte riktigt ville se verkligheten. Självklart är det en stor farhåga som lärare att på bästa sätt ta sig an liknande situationer där ens framtida elever behöver ens hjälp. Även jag har vid flera tillfällen funderat över det ansvar jag åtar mig och som vilar på mina axlar som framtida lärare, inte minst det ansvar att upptäcka dessa elever som far mest illa.
SvaraRaderaNågot som jag också kan känna rädsla inför är om man skulle få veta att man, som jag antar Morgans lärare kan ha gjort, missat tydliga tecken på grund av tilltro till andra vuxna som är involverade i barnets omhändertagande och skolgång. Kanske såg det annorlunda ut på 1970-talet gentemot idag? Men säkerligen har lärare lyssnat till Morgans tidigare historia av bland annat socialtjänstens personal och trott sig finna ett svar till hans beteende och sin rotlöshet. Antagligen har socialtjänsten haft större tilltro till sina fosterfamiljer än ett litet barn med trasig uppväxt. Det är fel på så många punkter, men säkerligen har och kommer det i många fall upprepas. Förhoppningsvis inte av oss. Många personer var involverade under en kort period i Morgans liv. Säkerligen såg de vuxna honom och hans beteende som det främsta problemet.
Jag tror vi behöver hjälp av varandra för att som lärare våga tilltro till de som är viktigast för oss i vår yrkesroll, barnen. På min drömarbetsplats är eleverna i fokus och ett tätt samarbete med drivna och engagerade kollegor som stöttar varandra i ur och skur är grunden. Tillsammans med en god ledning kanske vi kan slippa få vetskap om att vi missat en endaste elev. För även om kriget är slut för Morgan så pågår liknande levnadsöden hela tiden och till skolan kommer de alla. Är det någonstans barnens problem kan uppdagas så är det hos oss som ser dem varje dag – i skolan.
Jättebra och tänkvärda frågor du ställer! Barn som har det svårt hemmavid tror jag kan vara svåra att upptäcka då de med stor sannolikhet försöker dölja hemmasituationen på bästa sätt. Jag tänker på flickan på den stora herrgården som inte ville att Morgan skulle komma in hos dem, hon skämdes uppenbarligen för sin situation. Att lattja runt och spela över, som Morgan gjorde, är ju ännu ett sätt att försöka dölja, och kanske glömma, hur situationen ser ut hemma. Jag tror att man måste ha mycket kunskap om olika svårigheter som kan finnas i hemmen och kunskap om hur man kan se på ett barn att det har det svårt hemma. Ett stadigt elevhälsoteam och en huvudman som är bekväm i sitt ansvar behövs också då det där starka och stadiga smittar av sig till resten av personalstyrkan. I den bästa av världar så skulle elevhälsoteamet alltid finnas på plats ute på skolan så att både barn och vuxna kan samtala med dem när helst det behövs.
SvaraRaderaBra och intressant inlägg! Morgan är ju ett praktexempel på "maskrosbarn", eller "stresståliga barn" som beskrivs i (Hwang & Nilsson 2011) Jag tänker lite som Felicia här innan, inte till lärares försvar, men som en möjlig förklaring till att ingen riktigt reagerade, fast det verkade ganska uppenbart att allt inte stod rätt till, att är man född under sådana här omständigheter blir man expert. Expert på att dölja, expert på att överleva. Ett barn född i en uppväxt som den här har vid 8 års ålder 8 års daglig erfarenhet av ett liv kantat av lögner, svek och trassel. Kontra en vuxen med högskoleutbildning, varav bara en kort utbildning i sådana här situationer och sedan några års yrkeserfarenhet som innefattar endast en liten erfarenhet av extrema fall av social misär. Kan tänka mig att det inte är en lätt uppgift att upptäcka då många av de här barnen som sagt är experter i ämnet och att dölja, dessutom har man många barn att se till. Bra att vara medveten och extra uppmärksam kanske?
SvaraRaderaVäldigt intressant fråga Elin, Vad skulle jag behöva i min blivande lärarroll för att kunna stötta elever som Morgan? Likt föregående kommentarer så håller jag med om att stöttande kollegor kommer vara grundläggande för hur trygg jag kommer vara i de situationer som känns svåra. Om Morgan som elev anses som svår elev eller ej, det beror säkert på vem personligheten bakom lärarrollen är. I mitt fall skulle jag inte ha svårighet att ingripa och att se igenom den fasad av "skojiga killen" som Morgan målar upp, men däremot skulle jag nog känna stort behov av stöd gällande tillvägagångssätt för att hjälpa honom vidare. I många fall finns det säkert professionella specialpedagoger/psykologer/socialtjänst etc som kan hjälpa med det. Men något jag tycker är viktigt att tänka på som lärare är vilken roll man har, som i Morgans fall är läraren den enda vuxna förutom fosterfamiljen som han har möjlighet att knyta starkare band till. I hans fall så uppmärksammade inte lärarna hans situation och problem särskilt märkbart. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som kunde hända om man som lärare valde att stötta en sådan elev och få förtroende från denna, då har man som vuxen ett stort ansvar att inte bara lämna vidare eleven till andra vuxna utan förstå hur viktig tilliten från den unga är och därför finnas med hela vägen. Många kanske då tycker att man ska akta sig för att gå in i väggen när det gäller ett sådant stöd, men jag har svårt att se mig själv göra annorlunda. Det är en människa som behöver en annan människa. Inte en kategori som vi kan placera i ett fack och låta allt sköta sig av sig självt. Gränsen mellan medmänniska och professionell är alltid svår att dra, där skulle jag snarare vilja se fler lärare som lättar på sin mask av professionalitet och vågar visa sig lite mer mänskliga. Men det där med mänsklighet är ett helt eget inlägg, det får jag utveckla mer en annan gång.Tack för en intressant fråga!
SvaraRaderaTror det är viktigt att verkligen lära känna sina elever så bra som möjligt så man kan uppfatta de små små avvikelserna som ofta barn som mår dåligt av någon anledning gör. Det är nog enklare att klara den biten om det är ett barn man har haft som elev en längre tid och som man vet lite om än om det kommer in en elev såsom Morgan kom in men då får man försöka göra lite bakgrundsarbete och verekligen lägga manken till att nå fram till den eleven för ofta så märker man nog någon sorts avvikelse hos de eleverna också...
SvaraRaderaMorgan är en person som tycker om att får uppmärksamhet i klassrummet, Han blir alltid utsläng från klassrummet på grund av att han alltid vill vara i centrum och tycker om att alla lyssnar på honom. Jag tycker att lärare måste lyssna mer på eleverna låt de kommer med synpunkter och önskemål. Om lärare ta del av Morgan åsikter kommer han att känna sig motiverade och vill delta i arbetet. En bra lärare ska ge eleverna stöd inte slänger problem till elever. Att slänger ut elev från klassrummet kommer att inte lösa problem.
SvaraRadera